Att vara jurist och medmänniska

I mitt arbete som jurist slås jag ofta av det faktum att våra klienter behöver en medmänniska lika mycket som en jurist när de kommer till oss. Många befinner sig i kris eller sorg, det kan vara sorgen efter en avliden älskad make, sorgen efter ett havererat förhållande, sorg över förlorad god hälsa, sorg över förlorat arbete, trygghet, ett husdjur, barnlöshet eller till och med förlusten av sitt land, sin kultur och sin identitet.

Vissa är också oerhört ensamma eller känner sig maktlösa när de upplever att de blivit överkörda av en eller annan myndighet. När de kommer till oss behöver de hjälp med ett juridiskt problem men de behöver ofta också rent medmänskliga råd,en gnutta omtanke, lite medlidande och en stor portion förståelse och fram för allt, att bli trodda.

Jag är oerhört tacksam för mina 20 år som undersköterska på Neurointensiven i Lund, där lärde jag mig att möta människor i kris, jag lärde mig att lyssna och att känna empati samtidigt som man aldrig kunde blunda för sanningen eller att lova att "allt kommer att bli bra". Kunskaper som jag numera använder dagligen i mitt arbete som jurist.

Att möta människor, antingen fulla med öppna själsliga sår eller som är under en själslig läkeprocess, är inget vi fick undervisning om på Juridicum, inte ens den minsta lilla kurs i psykologi ingick i kursplanen. Med tanke på att många av studenterna aldrig varit ute på arbetsmarknaden utan levt sina liv inom skolans värld, kommer det ut många, mycket duktiga, unga jurister som inte lärt sig hantera människor i sorg eller kris. Det i sin tur leder ofta till en mycket längre juridisk process eller t.om. förlorade klienter.

Jag har vid några tillfällen mött klienter som inte varit nöjda med sina tidigare ombud, vid samtliga dessa tillfällen har jag konstaterat att deras ombud varit mycket kunniga och skickliga jurister, oftast med betydligt mer juridisk erfarenhet än jag. Vad har då varit problemet som lett till att klienten velat byta ombud? Jo de har känt att ombudet inte brytt sig om dem eller lyssnat på dem utan har helt och hållet fokuserat på juridiken, något klienterna i fråga ofta inte varit beredda på eller redo för. Många klienter förstår inte att juridiken i princip sållar bort den känslomässiga biten av problemet och att de inte får rätt bara för att det moraliskt kanske skulle vara det som varit korrekt.

Vid dessa tillfällen har jag nått framgång i den juridiska diskussionen med klienten först sedan de fått 15-20 minuter att prata av sig, gråta en skvätt eller bara spy lite galla över hela situationen. Därefter har vi haft produktiva diskussioner om hur deras juridiska problem ska lösas på bästa sätt. Jag har kunnat få dem att se på situationen ur flera synvinklar och ta bort de skygglappar de ofta skaffat sig. Ibland har de kunnat se sin egen roll i det som hänt och det har många gånger lett till att de börjat överväga en förlikning i målet.

Detta bara för att jag gett dem dessa minuter att visa sin sorg på och bemött dem utan att känna mig besvärad av deras känsloyttringar.

Andra gånger räcker inte dessa minuter, istället måste en jurist många gånger vara tillgänglig nästan 24 timmar om dygnet. Detta gäller speciellt i vårdnadsmål, vilka inte jag själv har så mycket erfarenhet av men väl min chef och min andra kollega, de har ställt upp och pratat och diskuterat vid alla möjliga tider på dygnet och även på helger. När det gäller barn och familjer finns ju inga kontorstider.

Så långt är allt väl, ända tills försäkringsbolaget eller rättshjälpsmyndigheten får kostnadsräkningen, där vi ärligt skrivit upp alla samtal och kontakter, och de vägrar betala för "kurativa" åtgärder....

Jag efterlyser således, psykologi på schemat på juridicum, liksom mer praktik så att juridikstudenterna faktiskt får träffa människor ute i verkliga livet. Jag efterlyser mer empatiska jurister, som tar sig tid att lyssna på sin klient samt förståelse från försäkringsbolagen som är de som i många fall får betala större delen av kostnaderna.

Jag är övertygad om att processen blir både kortare och billigare på detta sätt, jag är också övertygad om att vi får fler "win-win" - resultat, dvs goda förlikningar om man prioriterar människan bakom det juridiska dilemmat och inte bara juridiken.

Diana Sälöen
Jur kand

Att få bestämma över sin egen kropp

Vem bestämmer över DIN kropp?

I söndags publicerades en artikel i Aftonbladet om Julia och Pelle som inte får använda sitt befruktade ägg som ligger nedfryst och i perfekt skick.

(länk till artikeln http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16555193.ab)

Ärendet har också tagits upp i dagens juridik

(länk till denna artikel är http://www.dagensjuridik.se/2013/04/socialstyrelsen-stoppar-46-arig-kvinna-fran-att-bli-gravid-med-eget-agg-overklagas-till-hfd)

Julia och Pelle, som givit mig tillstånd att skriva om dem i denna blogg kom till mig för att få hjälp att överklaga ett beslut från Rättsliga Rådet och Socialstyrelsen.

Julia hade, på uppmaning av personal på Socialstyrelsen ansökt om förlängning av frystiden av ägget, det hade då gått 2 månader över den lagstadgade tiden. Julia fick vid samtalet besked om att det inte skulle bli några problem eftersom de i princip alltid beviljar detta. Detta besked visade sig emellertid inte helt korrekt. I avslagsbeslutet stod det klart och tydligt "Julia har fyllt 46 år. Socialstyrelsen avslår därför ansökningen"

Enligt Lars Marsk på Rättsliga Rådet så "ges avslag om paret har en grumlig plan om att de kanske någon gång i framtiden vill använda de befruktade äggen eller om kvinnan är 46 år eller äldre. Man har i det senare fallet valt att vara något så när kongruent med de bestämmelser som gäller för adoption. Man har ju också i förarbeten och föreskrifter talat om att man inte bör behandla efter den tid då kvinnans normala fertilitet avtar."

Enligt lagen får ett befruktat ägg eller ett ägg som har varit föremål för somatisk cellkärnöverföring förvaras i fryst tillstånd i högst fem år eller under den längre tid som Socialstyrelsen bestämt enligt 6 §. Ursprungligen var tiden endast 1 år men då ökad kunskap om nedfrysningens inverkan på ägget visade att det inte tog någon skada förlängde man tiden till fem år. I dag vet man att tiden inte har någon inverkan på det nedfrysta ägget. Därmed är inte detta något bra argument för att inte bevilja förlängning.

Istället riktade Rättsliga Rådet och Socialstyrelsen in sig på Julias ålder, 46 år! Samtidigt påpekas det att man inte bör behandla efter den tid då kvinnans normala fertilitet avtar och att 46 år endast är en rekommendation, mycket kopplat till den rekommenderade åldern för adoption. Julias prover visar att hon är i mycket god form och fortfarande högfertil. Om det i stället hade varit ett krav på en mer individuell prövning är det troligt att utgången blivit annorlunda.

Ägget kommer ursprungligen från Julia och är befruktat med spermier från Pelle, det är tänkt att inplanteras i Julias kropp. Vem bestämmer över DIN kropp?

Ska Rättsliga Rådet och Socialstyrelsen vara de som bestämmer över våra kroppar när vi nått en viss ålder? Eller åtminstone kvinnans kropp, Pelles ålder har aldrig varit på tal. Gränsen på 46 år har inte satts utifrån barnets perspektiv då det utifrån detta perspektiv är viktigt att det finns ett tillräckligt stort utrymme för individuellt anpassade beslut.

Övriga krav för att få inplantera ägget är att de befruktade äggen endast får föras tillbaks om båda i paret är vid liv, att de är gifta eller bor under äktenskapsliknande former och att de båda ger sitt skriftliga medgivande. Regler som verkligen utgår ifrån barnets perspektiv och som uppfylls av Julia och Pelle.

I domen från förvaltningsrätten grundades avslaget på att de kunde inplanterat ägget tidigare om de inte valt att adoptera barn. Inget nämns om åldern! Till saken hör att Julia och Pelle valde att adoptera efter några misslyckade försök med IVF-behandling och att det är ett krav att efter adoptionen vänta i 2 år innan nya försök att skaffa biologiska barn görs. Detta hade inte Julia och Pelle haft möjlighet att bemöta då de i överklagandet endast bemötte avslaget som grundades på åldern.

Det har dock dykt upp en ny intressant lagstiftning i och med förändringarna i diskrimineringslagen. Åldersdiskriminering har ingått i diskrimieringslagen hela tiden, dock har hälso- och sjukvården varit undantaget tidigare. Numera är även åldersdiskriminering förbjuden inom hälso- och sjukvården utom vid vissa särskilda situationer då viss särbehandling anses tillåten. Jag anser inte att detta är ett sådant tillfälle då särbehandling kan tillåtas.

Riktlinjerna för prioriteringar inom hälso- och sjukvården baseras på tre grundläggande etiska principer: människovärdesprincipen, behovs- och solidaritetsprincipen samt kostnadseffektivitetsprincipen. Av dessa principer framgår det att ålder inte får vara avgörande vid prioriteringar inom sjukvården T.ex. kan ålder inte anses vara avgörande för att bedöma fertilitet utan en individuell prövning måste göras.

Vården skall dessutom ges med respekt för alla människors lika värde och den enskilda människans värdighet.

Frågan kvarstår, vem har rätt att bestämma över DIN kropp?

Enligt min mening så är diskrimineringslagen, europakonventionen och flera rättsfall från EU-domstolen samstämmiga i detta. DU har rätt att bestämma över DIN kropp.

Nu är det upp till Högsta Förvaltningsdomstolen att avgöra om de ska ta upp saken till prövning eller inte.

Vad får rättssäkerheten kosta?

Regeringen har beslutat att tillsätta en utredning, som syftar till att minska statens kostnader för advokater och andra rättsliga biträden. Direktiven till utredaren, som passligt nog är en lagman, är att han bl a ska se över möjligheterna att i större utsträckning använda taxa istället för timarvode.

Staten tycker att kostnaderna för de rättsliga biträdena är för höga och att ökningen sedan 2000, med 1,2 miljarder är för stor. Ersättningen till rättsliga biträden var 2012 nästan 2,2 miljarder. Det ska jämföras med att anslaget till rättsväsendet (polis, åklagare, domstolar) var totalt 39,4 miljarder. Sedan 2000 har antalet brottmål ökat med 25 %. Hur ekvationen, att kostnaden för de rättsliga biträdena är för hög, går ihop är för mig oförklarlig.

Redan idag är möjligheten att få ekonomisk hjälp för rättsligt biträde begränsat. T ex i socialförsäkringsmålen finns ingen möjlighet att få sina ombudskostnader betalda via rättsskyddet i hemförsäkringen eller genom rättshjälp. Om detta har vi bloggat tidigare.

Sedan många år har det diskuterats hur man ska bryta trenden med antalet minskade humanjurister. Att ytterligare begränsa möjligheterna för den enskilde att få rättsligt biträde, förbättrar inte situationen för humanjuridiken. Naturligtvis vill alla, även advokater och biträdande jurister, få anständigt betalt för sitt arbete. Kan man inte få det inom humanjuridiken söker man sig hellre till affärsjuridiken. När man frågade studenter om vilken yrkesbana de kunde tänka sig ville ca 30 % bli advokater. Jämfört med 2006 var det samma siffror, däremot ville 37 % bli bolagsjurister, jämfört med 25 % 2006.

I debatten om advokaters arvoden är det uppenbart att massmedia och allmänhet tror att summan av de kostnadsräkningar som lämnas in till domstolen också är advokatens "lön". Naturligtvis talar jag av egen erfarenhet när jag säger att så inte är fallet. Jag kan, efter att ha bokslutet från 2012 färdigt, konstatera att det bara är en ytterst liten bit av kakan som tillkommit mig. En advokatbyrå med anställda biträdande jurister och administrativ personal har höga personalkostnader. Dessutom tillkommer alla andra fasta och rörliga kostnader för att upprätthålla en kontorsorganisation som krävs av domstolar, myndigheter och Advokatsamfundet. Dessutom är nettovinsten inte särskilt stor och ska enligt min mening inte vara det, eftersom jag anser att den ska komma personalen till godo.så är tillvaron för en liten humanjuridisk byrå.

Utredningen "En översyn av statens utgifter för vissa rättsliga biträden" kommer, liksom klienternas intressen, att bevakas av Advokatsamfundets chefsjurist. Som Generalsekreteraren Ann Ramberg säger, problemet är inte att advokater arbetar för mycket i onödan, utan att de inte ersätts för det arbete de utför.

Det förutsätts att en advokat ska vara så mycket mer än ett rättsligt biträde. Att möta en människa i kris innebär att man inte bara behöver ha juridiska, utan också psykologiska kunskaper. Det krävs att man kan möta klienten med empati och att man gör det med fingertoppskänsla. Mycket av detta arbete utförs pro bono, eftersom domstolar och myndigheter inte anser att det är juridiskt, utan kurativt, trots att det är en förutsättning för att få klientens förtroende och tillit.

Vad gäller rättssäkerheten, om möjligheterna till att få ekonomiskt stöd för rättsligt biträde minskar, kan sägas att det redan idag kan vara svårt för enskilda att dras in i en rättslig process. Många upplever att självrisken, som ska betalas om man har Rättsskydd, eller rättshjälpsavgiften blir mycket ekonomiskt betungande. Många hamnar hos Kronofogden för att man inte kan betala. Med ytterligare försämringar riskerar vi att hamna i en situation där endast de bäst bemedlade kan driva rättsprocesser. Enligt min mening är det närmast en mänsklig rättighet att alla har samma möjlighet att på ett jämställt sätt kunna få sin sak rättsligt prövad och att få hjälp av ett juridiskt ombud.

För människor som av en eller annan anledning hamnar i en rättsprocess, oavsett om det är p g a att de är brottsoffer, misstänkta eller en tvist som de oförskyllt dragits in i kan det vara det mest dramatiska de råkar ut för i livet. Resultatet kan också bli förödande, med konsekvenser som kan bli avgörande för lång tid, ibland för resten av livet. Om staten fråntar eller försämrar deras möjligheter att hävda sin rätt, blir de dubbelt drabbade och dubbelt svikna.

Vi får hoppas att utredaren, lagman K-G Ekeberg, genomför sin utredning med ett empatiskt och humanistiskt synsätt. Utredningen ska vara klar den 31 oktober 2013.

Advokat Ewa Wressmark

Bevisbördan för gåva

Bevisbördan för gåva bör åligga den som åberopar att gåva har skett.

Under min tid som biträdande jurist på advokatbyrån har jag mött klienter som utsatts för s k sol och vårare och de har pga av denna person mist såväl pengar, tilltron till kärleken och självrespekten.

Det måste kännas som ett oerhört svek, när den person du älskar lura dig på såväl kärlek som pengar i ett egoistiskt syfte. De personer jag har mött som blivit svikna av en sol och vårare har alla haft en sak gemensamt; de har varit fantastiskt fina människor med ett gott hjärta. Att det sedan finns personer som utnyttjar denna fina egenskap är fruktansvärt tragiskt.

Än värre är att jag som jurist vet med mig att det är näst intill omöjligt att genom rättsväsendet vinna någon form av upprättelse i dessa mål. Problemet är framför allt  de generella  bevisbördereglerna som gäller i tvistemål.

Vem är sol och vårare och hur går denne tillväga?

En sol och vårare är enligt min erfarenhet en person som har någon form av kärleksförhållande med en person som de utnyttjar för att skaffa sig rent ekonomisk vinning. Det klassiska exemplet är ett kärlekspar, där den ena personen utnyttjar sin partner i rent ekonomiskt syfte. En sol och vårares strategier är ofta att finna en person som lever ett relativt isolerat liv, har en begränsad umgängeskrets och en stor längtan efter kärlek. Dessa tre punkter gör det möjligt för sol och våraren att agera och genom manipulation spela på den förälskade partnerns längtan efter kärlek. Sakta men säkert manipuleras partnern in i sol och vårarens nät och det är då utnyttjandet börjar tar form. Ofta handlar det om att de lånar sin partner pengar och lånar ut värdesaker. När den utnyttjade personen inte har mer tillgångar att låna ut, eller börjar ställa krav, försvinner sol och våraren lika snabbt som han eller hon dök upp. Kvar står den utnyttjade personen med ett brustit hjärta och dessutom oftast totalt utblottad.

Det är när de lämnats och blivit utblottade som de tar kontakt med oss. De vill för det mesta få tillbaka sina pengar, utlånade värdesaker och allt som ofta också få en förklaring på vad som egentligen har hänt. Några handlingar som styrker ett eventuellt lån eller att en viss egendom har lånats ut finns givetvis inte. En sol och vårare ser till att några sådana handlingar inte existerar.

Vilken hjälp kan jag som jurist egentligen erbjuda den som blivit sol och vårad om sol och våraren nekar till att han/hon någonsin erhållit någon egendom eller uppger att han/hon erhållit allt såsom gåva. Vem har bevisbördan för vad som påstås?

I dispositiva tvistemål har man en s k växlande bevisbörda. Det innebär att den som påstår att t ex ett lån har förekommit mellan två parter har bevisbördan för detta påstående. När den först påstående parten har fullgjort sin bevisbörda måste motparten antingen motbevisa denna ståndpunkt eller också bevisa en invändning mot anspråket.

Problemet är ofta att den påstående parten inte kan uppfylla sin bevisbörda. Låt oss anta att jag lånar ut värdefull egendom till min pojkvän. Låt oss dessutom anta att min partner har det svårt ekonomiskt och jag, som den så snälla flickvän som jag är, hjälper honom under de månader som det krisar för honom ekonomiskt, genom att låna honom pengar. När jag väl börjar kräva tillbaka mina saker och begär återbetalning av de lån som jag givit honom gör han sig oanträffbar och omöjlig att få kontakt med.

Jag tar mig då till ett juridiskt ombud för att be om hjälp.

Mitt ombud stämmer min fd pojkvän och kräver att han ska återbetala de lån som förfallit till betalning och återlämna den egendom som han lånat ut av mig.

Min fd. pojkvän nekar till alla de lån jag givit honom och uppger att de saker som jag påstår att jag har lånat ut de facto varit gåvor.

För en jurist är det inte svårt att räkna ut vad utgången i detta mål kommer att bli då bevisbördan för det påstående om betalningsansvar som ska åläggs svaranden, ligger på käranden. Ett muntligt låneavtal är näst intill omöjligt att bevisa och det samma gäller påståendet om att ev, utlånad egendom inte utgör en gåva.

Bevisbördan borde enligt min mening ligga på den som påstår att ett visst handlande utgjort en gåva, en sk omvänd bevisbörda borde föreligga.

Högsta domstolen har konstaterat att det saknas praxis om vem som har bevisbördan i fall då det är ostridigt att egendom överlämnats men det är tvistigt i fall handlandet utgjort en gåva eller ett lån. Svea hovrätt uttalande i mål nr T 153-11 att det bör kunna krävas att den som oväntat mottar en större summa pengar säkrar bevisning genom at t ex se till att ett gåvobrev upprättas. I refererat mål hade en stor summa pengar (100 000 kr) plötsligt och en till synes oöverlagd överföring skett i tiden nära inpå en för käranden omskakande händelse. Omständigheterna hade enligt hovrätten varit sådana att övervägande skäl talade för att bevisbördan övergick på svaranden i detta specifika mål.

Vilken betydles hovrättens avgörande i ovan refererat mål nr kommer att få är svårt att säga då målet har överklagats till Högsta domstolen.

Enligt min mening bör bevisbördan för gåva generellt sett alltid åligga den som påstår att en sådan har skett.

Canela Skyfacos
Jur kand

Den lilla människan mot den stora Försäkringskassan

Den lilla människan mot den stora Försäkringskassan

Jag tänkte berätta en historia om en sjuk människa, som i många år försökt att kämpa för sin existens och sin möjlighet att göra ett meningsfullt arbete, men som i dessa försök hela tiden jagas och hindras av Försäkringskassan.

Jag har klientens tillåtelse att skriva hennes historia, men jag kommer ändå att modifiera den så att ingen (mer än kanske hon själv) ska kunna känna igen henne. Vi kallar henne Ulla.

Ulla jobbade i en bransch som innebär extremt mycket stress, press och dåliga arbetsställningar. Arbetsgivaren var inte särskilt intresserad av att förbättra arbetsmiljön. Ulla kämpade dock på, fast att hon kände att hennes kropp tog stryk av den dåliga arbetsställning hon hade.  Till slut fick kroppen nog och hon drabbades av diskbråck. Trots sina besvär försökte Ulla arbeta vidare. När arbetsgivaren väl vaknade och försökte rätta till den dåliga arbetsmiljön, var det försent. Ulla var tvungen att sjukskriva sig.

Så småningom beviljades Ulla sjukersättning. På den tiden kunde man beviljas tidsbegränsad sjukersättning och Ulla beviljades 50 % sjukersättning, dvs Försäkringskassan ansåg att hennes arbetsförmåga var nedsatt med 50 %. Sedermera ändrades reglerna och för att kunna få sjukersättning skulle arbetsförmågan vara stadigvarande nedsatt, dvs  för all överskådlig framtid.

När jag kom in i bilden i maj 2010 hade Ulla ansökt om halv sjukersättning. Hon hade skickats hit och dit för utredningar, arbetsträning, undersökningar osv. Hon hade lydigt gjort allt som Försäkringskassan begärde av henne. Trots detta kom Försäkringskassan hela tiden med nya krav, nya vinklingar och nya förslag på undersökningar och utredningar.  I juni 2010 fick Ulla besked om att Försäkringskassan övervägde att inte bevilja henne sjukersättning och att hon skulle anmäla sig till Arbetsförmedlingen. Med fyra diskbråk i ländryggen och artros ansågs hon kunna arbeta till 100 %.

I september 2010 ansökte Ulla om halv stadigvarande sjukersättning. Försäkringskassan meddelade att det skulle ta minst tre månader innan de skulle fatta beslut. I december fick Ulla deras förslag till beslut och fick två veckor på sig att komma med synpunkter. Försäkringskassan, som dragit ut på tiden med sin utredning och sitt beslut ville inte bevilja anstånd med den tid som jag ansågs krävas eftersom det var jul och nyår. Detta var i januari 2011 och det var åtta månader sedan Ulla tog kontakt med mig. Försäkringskassan beviljade 14 dagars anstånd. Trots att det således var jul och nyår och jag skulle ha semester ansågs inte ett par veckor därutöver som ”inom rimlig gräns”. Min duktiga biträdande jurist fick rycka in och skriva yttrandet till Försäkringskassan och jag läste det på min semesterort. Vi kom in med yttrandet i tid.

Sedan gick tiden. Vi kompletterade med nya läkarintyg. Försäkringskassan krävde en försäkringsmedicinsk utredning, som var mycket påfrestande för min klient. Utlåtandet från den kom och en sjukgymnast som träffat klienten i tre timmar uttalade sig kategoriskt om hennes arbetsförmåga, helt stick i stäv mot hennes läkare, egen sjukgymnast och kiropraktiker. Ytterligare tid gick och i september 2011, exakt ett år efter hennes ansökan, kom Försäkringskassans beslut – avslag. Detta ska jämföras med att Försäkringskassan inte ville bevilja anstånd några veckor extra eftersom detta inte var ”inom rimlig gräns”. Att det skulle ta ett år – mot utlovade 3 månader – att fatta ett beslut, var tydligen ”inom rimlig gräns”.

Naturligtvis begärde vi omprövning av beslutet. Detta är nödvändigt för att man sedan ska kunna få ett beslut som går att överklaga till Förvaltningsrätten. Det händer i stort sett aldrig att Försäkringskassan kommer till något annat ställningstagande vid en omprövning. Trots detta tog det ytterligare tre månader innan Försäkringskassan fattade sitt slutliga beslut – avslag.

Det hör till saken att i ett ärende mot Försäkringskassan kan klienter varken få rättsskydd eller rättshjälp. Han/hon får själv betala sina ombudskostnader. Försäkringskassan är ju en myndighet som ska hjälpa ”den försäkrade” och om man inte är nöjd då hamnar ärendet i Förvaltningsrätten, som också har en skyldighet att ”hjälpa den enskilde”. På andra sidan finns Försäkringskassans jurister och processförare. En sjuk, olycklig, person som inte själv är juridiskt skolad står sig slätt mot Försäkringskassan.

I detta skede ger många av ”de försäkrade” upp. Man orkar helt enkelt inte kämpa mot Försäkringskassan, man har inte det juridiska kunnandet, man har inte uthålligheten p g a sin sjukdom (som Försäkringskassan förnekar påverkar arbetsförmågan), man har inte ekonomin för att betala ett ombud.

Under senare tid har emellertid många av de som orkar överklaga till Förvaltningsrätten fått rätt mot Försäkringskassan. Försäkringskassan har på olika områden fått skarp kritik mot sina utredningar, sina bedömningar och sina beslut. Det kan således vara lönsamt att överklaga, om man orkar och kan. Så blev det även i Ullas fall.

Vi begärde och fick en muntlig förhandling i Förvaltningsrätten. Förvaltningsrätten var mycket tydlig i sin dom och gav Ulla rätt på alla punkter. Hon beviljades 50 % stadigvarande sjukersättning. Ingen tvekan där inte. Man trodde på henne och äntligen kände hon att hon fått upprättelse, att man hade lyssnat på henne. Hon var emellertid medveten om att Försäkringskassan hade två månader på sig att överklaga domen. Så skedde också och nu ligger målet i Kammarrätten och vi ska yttra oss inom 21 dagar.

Denna process har pågått sedan september 2010, dvs i nästan 2 ½ år, och den är inte slut än. Hur ska en sjuk människa, som kämpar för sin existens ensam orka slåss mot Försäkringskassan? Det är djupt orättvist att man i dessa fall inte kan beviljas rättsskydd eller rättshjälp, så att dessa människor som så väl behöver stödet och hjälpen från ett juridiskt ombud kan ha råd att fortsätta få sin rätt prövad.

Advokat Ewa Wressmark

Ny lag: Förbud mot åldersdiskriminering inom vården

Vi årsskiftet trädde ett antal nya lagar i kraft En av dem har jag redan tidigare skrivit om i bloggen, nämligen att äldre par ska få rätt att bo tillsammans, även om endast en av dem är tillräckligt sjuk för t.ex. ett vårdboende. En annan för vår verksamhet intressant lagändring gäller diskrimineringslagen. Tidigare har åldersdiskriminering inom hälso- och sjukvården varit undantagen i lagen och har således på sätt och vis varit fullt lagligt.

Nu har regeringen beslutat att ändra på detta och lagen lyder som följer:

2 kap. 13 §

Diskriminering är förbjuden i fråga om

 1. hälso- och sjukvård och annan medicinsk verksamhet,

 2. verksamhet inom socialtjänsten, och

 3. stöd i form av färdtjänst och riksfärdtjänst och bostadsanpassningsbidrag

2 kap. 13 a §

Förbudet mot diskriminering i 13 § 1 och 2 som har samband med kön hindrar inte att kvinnor och män behandlas olika, om det har ett berättigat syfte och de medel som används är lämpliga och nödvändiga för att uppnå syftet.

2 kap. 13 b §

Förbudet mot diskriminering i 13 § som har samband med ålder hindrar inte

 1. tillämpning av bestämmelser i lag som föreskriver viss ålder, eller

 2. annan särbehandling på grund av ålder om särbehandlingen har ett berättigat syfte och de medel som används är lämpliga och nödvändiga för att uppnå syftet.

 Detta innebär att det i princip är otillåtet med åldersdiskriminering inom hälso- och sjukvården men att det finns ett generellt undantag för sådan särbehandling som har ett berättigat syfte om särbehandlingen är lämplig och nödvändig för att nå syftet. Syftet med denna formulering torde vara att låta möjligheten till riktade insatser mot vissa åldersgrupper, exempelvis gratis vaccinationer för äldre mot t.ex. influensa, finnas kvar.

Tack och lov ska dessa generella undantag tillämpas restriktivt och får inte enbart motiveras av ekonomiska skäl.

Av naturliga skäl finns ännu ingen praxis på vilken typ av åldersdiskriminering som blir tillåten, varje situation måste bedömas individuellt vilket troligen kommer att leda till att domstolarna måste fastställa vad som är åldersdiskriminering och vad som inte faller under denna beteckning samt vad som kan undantagas och vad som inte kan vara ett undantag.

Prioriteringar i sjukvården

När det gäller sjukvården ska patienter med det största behovet av vård ges företräde. Utgångspunkten för denna prioritering är en etisk plattform grundad på tre etiska principer

1) människovärdesprincipen - enligt vilken alla människor har lika värde och samma rätt oberoende av personliga egenskaper och funktioner i samhället,

2)  behovs- och solidaritetsprincipen - enligt vilken resurserna bör satsas på områden (verksamheter eller individer) där behoven är störst, och

3) kostnadseffektivitetsprincipen - enligt vilken en rimlig relation mellan kostnader och effekt, mätt i hälsa och livskvalitet, bör eftersträvas vid valet mellan olika verksamheter eller åtgärder.

Principerna är rangordnade och skall prioriteras enligt nämnd följd, innebärande att kostnadseffektivitet aldrig får går före människovärdet.

Personligen ställer jag mig emellertid högst tveksam till om denna rangordning följs i praktiken. Bara det faktum att Arbetsmiljöverket tvingas hota ledningen på Lunds lasarett med åtal p.g.a. att personalen inte hinner bedriva den effektiva vård som vi trots allt har tillgång i Sverige, tyder på vissa prioriteringsproblem.

Det kan tyckas som om jag nu kommit bort från ämnet åldersdiskriminering, så är dock inte fallet. Vi har under året som gått läst flera fall då främst äldre människor tycks ha hamnat längst ned i rangordningen och kostnadseffektiviteten hamnat överst.

Behovsstyrd vård

Hälso- och sjukvårdslagen föreskriver att hälso- och sjukvården ska vara behovsstyrd och att det inte är tillåtet att låta behovet av vård stå tillbaka av åldersrelaterade skäl. Detta utesluter inte att det kan förekomma att ålder i vissa fall tillmäts betydelse inom hälso- och sjukvårdsverksamheten. Varför undantagen i den nya lagstiftningen visst kan vara berättigade.

Jag befarar dock att den kommunala självstyrelsen och hälso- och sjukvårdslagens karaktär av ramlag som ger landstingen visst utrymme att själva bestämma vilka åldersgrupper som ska omfattas av vissa behandlingar eller undersökningar resulterar i en definition av ”behovsstyrd vård” som möjliggör ett kringgående av förbudet mot diskriminering p.g.a. ålder.

Ett exempel är screening för att tidigt upptäcka cancer, redan idag frångår många landsting Socialstyrelsens rekommendationer gällande vilka åldergrupper som ska kallas till screening, men då detta ingår i självstyret anses det inte vara åldersdiskriminering om en viss grupp inte kallas.

En annan intressant fråga är hur de kvinnor som behöver IVF-behandling för att kunna bli gravida ska bemötas.Hur ska deras ålder bedömas? Landstingen i Sverige har idag olika åldersgränser eller rekommendationer för vid vilken ålder en kvinna ska kunna få behandlingen. Vad ska styra i dessa fall? De flesta kvinnor är fertila långt längre än de åldergränser som finns hos de flesta landsting idag. Hälso- och sjukvårdslagen säger inget om åldern och inte heller lagen om genetisk integritet, trots detta finns det ”ett ålderstänk” som hindrar sjukvården från att genomföra behandlingen på kvinnor som fyllt 46 år.

Jag tror att diskrimineringsombudsmannen och landets domstolar kommer att få ett hårt arbete att utarbeta praxis inom detta område. Inte bara gällande åldersdiskriminering inom hälso- och sjukvård utan även gällande de andra nya reglerna i diskrimineringslagen. Det ska bli spännande att se resultatet och jag hoppas få bli en del av den utvecklingen.

Diana Sälöen

Jur kand

Mobbning i arbetslivet är tillåtet

Mobbning i arbetslivet är tillåtet

Om inte i teorin så i vart fall i praktiken

Julen närmar sig och i år innebär jul- och nyårshelgerna ganska mycket ledighet. Ledighet som för många inte bara är en skön avkoppling utan en chans att slippa sina antagonister – kollegorna eller cheferna. Närmare 300 människor tar sitt liv varje år och 1000-tals mår mycket dåligt p.g.a. att de är mobbade på jobbet. För dem är de många helgdagarna en befrielse, en chans att återhämta sig för att klara av att återvända till jobb efter helgerna.

Man brukar tala om två typer av mobbing:
1) handlingar som upplevs som personligt nedvärderande såsom kränkande kommentarer, retas, sprida rykten, ge samma person kritik gång på gång, påminna om misstag, ignorera, skälla ut och skämta grovt om.

2) handlingar som gör det svårt att kunna utföra jobbet såsom att inte kunna nå mål, en orimlig arbetsbörda, ignorera åsikter, frånta ansvar, hindra åsikter, ge uppgifter långt under kompetensnivå etc.

För många blir det svåra konsekvenser i form av långtidssjukskrivningar, psykisk ohälsa och enligt forskare kan mobbingoffer få samma psykiska symtom som personer som blivit torterade (PTSD, Posttraumatiskt stressyndrom).

Trots detta finns det inte mycket man kan göra åt detta. Som jurist är tyvärr det bästa och enda rådet man ge den mobbade att de ska försöka byta jobb. För i de här fallen är det den mobbade, inte mobbarna som måste flytta sig. Detta för att lagen i dagsläget inte ger så mycket hjälp. De lagar som ligger närmast till hands är diskrimineringslagarna som säger att man inte får särbehandla någon negativt på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, handikapp, könstillhörighet, sexuell läggning eller ålder. Om man har ”turen” att mobbas på någon av de grunderna finns det möjlighet nå framgång i ett mobbingmål, men inte p.g.a. själva mobbingen utan p.g.a. att man kan visa att man är diskriminerad. Om man istället har oturen att vara ”en vanlig Svensson” som råkat hamna i skottgluggen för en eller flera mobbare så är inte chansen att vinna ett mål så stor. Speciellt inte om mobbingoffret ”bara” drabbats av psykiska besvär – då är det i princip omöjligt att vinna målet eftersom det är svårt med bevisningen. Det är svårt att bevisa vad psykisk ohälsa beror på och som oftast finns det ingen som vill vittna. Den mobbade är oftast väldigt ensam!

Den enda gång man egentligen kan nå framgång i dagsläget är när det handlar om provocerade uppsägningar. Då finns det skydd i arbetsrätten. En arbetsgivare får inte, vare sig direkt eller indirekt uppmana någon att säga upp sig. Så även om arbetstagaren själv säger upp sig kan det i vissa fall betraktas som en olaglig uppsägning från arbetsgivarens sida. Ändå är det ingen lätt väg att gå speciellt inte om man är nedtryckt och kanske har förlorat allt vad självkänsla och självförtroende heter.

Jag, och många med mig, menar att det krävs lagstiftning för att komma till rätta med problemet. Antingen borde mobbing kriminaliseras och anstiftare/mobbare måste kunna ställas till personligt straffansvar. Alternativet är att arbetsmiljölagen skärps så att den kan användas effektivare.

Oavsett hur lagstiftningen löses så är det viktigt  att det finns möjlighet att begära skadestånd, dels för att ge upprättelse, dels för att avskräcka mobbarna.

Som jurist känns det tungt att behöva tala om för en person som orkat ta sig till oss för att få hjälp, att det de upplever och utsätts för är moraliskt förkastligt men att vi inte kan hjälpa dem juridiskt, eftersom lagen i princip tillåter mobbning.  Facket sviker lika ofta som arbetsgivaren. Fackföreningarna vet hur hopplösa dessa fall är och väljer ofta att inte engagera sig i dem. De ägnar sig istället främst åt löneförhandlingar och uppsägningsfrågor. För att lagstiftning och praxis ska förändras krävs det att fackföreningarna vågar ta dessa mål och verkligen driva dem hela vägen, även när det verkar hopplöst.

                                                                                                                                        Diana Sälöen
                                                                                                                                        Bitr. Jurist

 

Myndigheters inkonsekventa förhållningssätt till bevisvärde

Ska det få finnas skillnader i hur ett bevisvärde bedöms beroende på om det är ett juridiskt ombud som åberopar det eller en myndighet?

Asylsökanden kommer många gånger från mer eller mindre okända provinser från länder som har andra kulturer och annorlunda sociala normer mot vad vi är vana vid i Sverige. Därför kan det behövas ganska omfattande research för att kunna finna stöd för en asylsökandens utsagor. Det är långt ifrån säkert att det räcker med att leta i källmaterial från Migrationsverkets LIFOs dokument, utan dessa dokument kan av naturliga orsaker omöjligt rymma upplysningar om alla förhållanden i alla tänkbara provinser i världen. Ofta är dokumenten också ett eller ett par år gamla vilket gör att de inte alltid är så tillförlitliga.

För att den asylsökanden ska få tillgång till en rättvis prövning av sitt ärende, är det därför av avgörande vikt att det juridiska ombudet tar sig tid att söka upp aktuell bevisning för den asylsökandens berättelse. Det är alltså inte tillräckligt att använda det begränsade material som ett LIFOs dokument innehåller, utan man måste titt och tätt vända sig till nyhetsbyråer och frivilligorganisationer på nätet som ofta har befunnit sig direkt på plats i den provins där den asylsökanden kommer ifrån och därför besitter uppdaterad information från det berörda stället.

Tyvärr är det så att detta material nästan alltid bedöms som varande av ”ringa bevisvärde” enligt Migrationsverket och Migrationsdomstolen. Detta resulterar i att dessa myndigheter väljer att bortse från det åberopade material och i stället uteslutande går på den otillräckliga informationen man finner i LIFOs dokumenten. Det leder i sin tur till att myndigheten inte finner stöd för den asylsökandens berättelse. Detta för att man helt enkelt inte litar på berättelsen, trots att det juridiska ombudet har kunnat hitta aktuell och dagsfärsk dokumentation som ger stöd åt de skäl som anges för att den asylsökanden är i behov av internationellt stöd.

Är det då rimligt att samma myndighet som bedömer material från internet som varande av ”ringa bevismaterial” i andra fall själva använder utskrift hämtade direkt från t ex Wikipedia som bevis mot en asylsökandens skäl? Kan det anses utgöra ett källkritiskt förhållningssätt?

För mig framstår det som varande oseriöst att dokumentation från t ex Al Jazeera eller BBC inte räknas som trovärdigt bevismaterial, medan samma myndighet kan utvisa en asylsökande grundat på åberopande av ”bevismaterial” hämtat från Wikipedia eller i bästa fall den bristfälliga LIFOs dokumentationen.  Som alla vet är Wikipedia en sida där vem som helst kan publicera material rörande nästan vad som helst. LIFOs dokumentationen är en sammanställning som tillhandahålls av Migrationsverket, vilket inte gör dokumentationen till en oberoende källa då det finns risk att viktig och ibland livsavgörande nyanser inte framkommer i dokumentationen. Det kan till exempel röra sig om de verkliga förhållandena för statslösa palestinier i Mellanöstern eller verkligt myndighetsskydd för personer som riskerar drabbas av hedersrelaterat våld.

Vad jag efterlyser från myndigheternas sida är ett konsekvent sätt att bedöma det bevismaterial som åberopas, vare sig om det kommer från myndigheten själv eller från ett juridiskt ombud.

Helene Nilsson
Paralegalpraktikant

JURIDIKEN HAR OCKSÅ KÄNSLOR

Jag brukar alltid tala om för mina klienter att i juridiken finns inga känslor. Det finns svart och vitt, bevis och bevisbörda, sunt förnuft är ofta oanvändbart. Lagtexten förstås ofta inte av gemene man, inte ens vi jurister förstår alltid vad lagstiftaren avsett. Vi går till förarbeten, kommentarer och andra förklaringar av det som är skrivet.

I dag läste jag Dagens Juridik och fann till min stora glädje att visst finns det känslor hos lagstiftarna….
Jennifer Rush´s gamla hit förklarar mycket: Jag är din kvinna och du är min man, när helst du söker nå mig ska jag göra allt jag kan…

´Cause I am your lady, And you are my man

 Whenever you reach for me I´m gonna do all that I can.

 We´re heading for something, Somewhere I´ve never been

 Sometimes I am frightened But I´m ready to learn

 ´Bout the power of love
http://www.youtube.com/watch?v=lrY-nC6QYwk

Vi har vid flera tillfällen läst om äldre människor som tvingas leva åtskilda när de blir gamla och att den enkla anledningen är att de har olika vårdbehov.

I Aftonbladet den 24 juli 2010 kunde vi läsa följande:

"Tvingas leva isär - efter 64 år ihop" I artikeln kunde vi läsa om Erik som inte längre fick bo tillsammans med dementa hustrun Margit.

Ett år senare har ingen förändring skett. Sydsvenskan skriver i en artikel att när fler äldre förväntas bo hemma innebär det ofrivilliga skilsmässor, då bara en av två makar behöver och får rätt till vårdboende. Sydsvenskan träffade Sven och Inga Kaudern från Malmö som efter 69 år ihop tvingades leva isär, eftersom bara en av dem behövde vård.

Dessa onödiga och ofrivilliga skilsmässor kommer i de flesta fall nu förhoppningsvis vara ett minne blott. Den 1 november 2012 träder nämligen en lagändring i kraft, som ger de gamla rätt att bo ihop.

Socialtjänstlagen slår numera fast det är skälig levnadsnivå, att få fortsätta att bo tillsammans med sin make/maka eller sambo på särskilt boende, även om bara ena parten har ett vård behov och behov av ett särskilt boende.

I propositionen föreslås en ändring i socialtjänstlagen (2001:453) som slår fast att äldre människor, som varaktigt har levt tillsammans och sammanbott, ska kunna fortsätta att göra det även när den enes behov kräver boende i en särskild boendeform för service och omvårdnad för äldre människor.

Enligt förslaget ska det för den som har beviljats eller beviljas boende i en särskild boendeform för äldre personer ingå i en skälig levnadsnivå att kunna fortsätta att sammanbo med sin make eller sambo oavsett om personerna har olika omsorgsbehov.

Uttrycket skälig levnadsnivå som förekommer på flera ställen i socialtjänstlagen är mycket subjektivt, vilket har märkts genom att de olika kommunerna gör olika bedömningar av vad som är just skälig levnadsnivå. För en del kommuner är det självklart att man ska få bo tillsammans även som äldre, för andra inte.

På samma sätt är det för de flesta av oss är skälig levnadsnivå att få hjälp att laga sin egen mat, medan kommunen kanske tycker att: - Nej, skälig levnadsnivå är att få mat över huvudtaget. Om den sedan är tillagad långt ifrån hemmet, inte är vad man vill äta eller i den mängd man tycker man behöver, spelar ingen roll.

Eftersom lagstiftaren i de flesta fall inte satt ner foten och talat om vad som är skälig levnadsnivå är det glädjade att lite känslor nu tagit sig in i juridiken och att det genom ändringen i socialtjänstlagen fastslås att skälig levnadsnivå, det är i vart fall att få leva tillsammans med sin partner och livskamrat, även när man blivit gammal.

Läs gärna propositionen  

http://www.regeringen.se/content/1/c6/19/27/12/93ac9995.pdf

 Diana Sälöen

Strukturell diskriminering av statslösa palestinier från Libanon?

Den libanesiska regeringen beviljar inte uppehållstillstånd till de palestinska statslösa flyktingarna, som har befunnit sig i djup misär i Libanons flyktingläger sedan kriget mot Israel 1948.

Palestiniernas mänskliga rättigheter kränks dagligen genom libanesisk lagstiftning. De flesta yrken är inte tillgängliga för palestinierna och de får inte äga mark enligt en lag från 2001.

95 % av palestinierna har inte tillgång till offentlig eller privat sjukförsäkring och en tredjedel av flyktingarna lider av någon form av kronisk sjukdom på grund av de mycket dåliga förhållandena i lägren.

Personer som inte har ID-kort riskerar att arresteras och misshandlas av den libanesiskaarmén, något som berör nästan alla flyktingarna eftersom ytterst få ID-kort har beviljats. Vittnen berättar att alla familjer i dessa bosättningar har upplevd godtyckliga arresteringar, misshandel, fängsling på felaktiga grunder och trakasserier från militärens underrättelsetjänst. Vare sig vuxna eller deras barn kan få ID-kort, vilket hindrar dem från att åtnjuta en rad andra ”medborgerliga” rättigheter.

Olika grupper och terroristorganisationer gör livet osäkert för dem som bor i flyktinglägren. Den libanesiska armén och den libanesiska polisen gör, genom sina godtyckliga arresteringar och misshandel, det omöjligt för en våldsdrabbad palestinier att vända sig till dem för att få hjälp. Detta sammantaget gör att det råder laglöshet i flyktinglägren. Palestinierna kan inte räkna med myndigheternas beskydd, tvärtom är det representanter för myndigheter som står för en stor del av trakasserierna mot flyktingarna.

Vad händer då om en ung, manlig palestinier som utsätts för denna diskriminering samt har blivit utsatt för personliga hot och beskjutningar, söker asyl i Sverige med åberopande av utlänningslagens 4 kapitel paragraf 1?

Denna paragraf definierar en flykting  som:  

En utlänning som befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i, därför att han eller hon känner en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning eller på grund av kön, sexuell läggning eller annan tillhörighet till en viss samhällsgrupp, och – inte kan, eller på grund av sin fruktan inte vill, begagna sig av detta lands skydd.

Detta gäller oberoende av om det är landets myndigheter som är ansvariga för att utlänningen riskerar att utsättas för förföljelse, eller om dessa inte kan antas erbjuda trygghet mot förföljelse från enskilda. Vidare står det att som flykting ska även anses:

En utlänning som är statslös och som – av samma skäl som anges i första stycket befinner sig utanför det land där han eller hon tidigare har haft sin vanliga vistelseort, och – inte kan, eller på grund av sin fruktan inte vill, återvända dit.

Vid Migrationsverkets asylutredning framkommer det hur mannen vid flera tillfällen har blivit beskjuten och han kan uppvisa skador som bevis. Han är märkt på grund av sin fars dödande åt en politisk grupp i lägret, därför måste han betala faderns skuld med sitt eget blod.  Han har mottagit personliga hot till livet vid flera tillfällen och påpekar att han inte kan få skydd av de libanesiska myndigheterna, som trakasserar palestinierna.

Migrationsverket prövar mannens asylskäl mot Libanons landinformation, som myndigheten själva tillhandahåller i sin Lifos-databas, och finner att situationen i Libanon inte är av sådan art att den är skyddsgrundande. Den unge mannen har därför, anser Migrationsverket, inte anledning att känna en välgrundat fruktan för sitt liv. Detta trots de välkända förhållandena i flyktinglägren där mannen kommer från.

Varför prövas palestinier, som kommer från flyktingläger, mot Libanesiska förhållanden, när det inte är dessa förhållanden som råder i lägren?
Det står i ett tilläggsdokument till landinformationen på sidan 5 att palestinierna i praktiken inte kan få någon assistans av libanesiska myndigheter, då dessa vare sig kan eller vill bistå med kontroll över, eller säkerhet i lägren.  Detta uppfyller kriterierna för asylskäl i Utlänningslagen.

Varför vägs inte denna information in i beslutet?

Här ser vi första steg i den strukturella diskrimineringen som sker mot de statslösa palestinierna. Hade det varit en asylsökande från till exempel Somalia, hade denne kunna åberopa sig sitt lands säkerhetsläge och få asyl i Sverige. Varför bedöms liknande säkerhetslägen så olika beroende från vilket land den asylsökande kommer? Bedömningen förefaller snarare utgå från den asylsökandes nationalitet än från en objektiv säkerhetsbedömning.

Vad händer då vid ett överklagande till Migrationsdomstolen som, precis som Migrationsverket, har en utredningsskyldighet? Migrationsdomstolen borde känna till att det inte finns något skydd för mannen att hämta och att hans mänskliga rättigheter kränks, eller?
Nej, Migrationsdomstolen bedömer inte heller den allmänna situationen i Libanon som varande skyddsgrundande, varför en individuell prövning görs. Återigen åberopar mannen risken att bli offer för blodshämnd och trakasserier, samt att han inte kan få skydd av de Libanesiska myndigheterna.

Migrationsdomstolen anser inte att det finns en hotbild mot honom, att han har utsatts för förföljelse eller annan omänsklig behandling, eller att hans skäl är tillräckliga. Migrationsdomstolen vidhåller bedömningen och utvisningen kvarstår.

Sista instans blir Migrationsöverdomstolen. Här fordras det prövningstillstånd, något som ytterst få beviljas då det kräver att en av två punkter är uppfyllda, varav den ena punkten nästan i sig utgör en friskrivning. Det återkommer jag till.

Den första punkten är att domen kan få betydelse som prejudikat, alltså vägleda hur andra liknande fall ska bedömas. Här ska man formulera en rättslig prövningstillståndsfråga. Det ska då vara något som inte har prövats tidigare. Svårt, mycket svårt.

Annars ska det finnas synnerliga skäl, exempelvis om Migrationsdomstolen begått ett grovt rättegångsfel. Denna punkt förklaras dock efterföljande med att även om Migrationsdomstolen borde ha gjort en annan bedömning räcker det inte för att Migrationsöverdomstolen ska ge prövningstillstånd.  Man kan således inte få en s k ändringsdispens.

När prövningstillstånd inte beviljas fastställs att Migrationsdomstolens dom ska gälla och mannen ska utvisas till Libanon och återvända till flyktinglägret.

Palestinierna utsätts således för strukturell diskriminering, då systemet i såväl Libanon som här i Sverige är uppbyggt så att de inte har någon reell möjlighet att söka asyl på de grunder som anges i lagstiftningen. Gällande rättspraxis gör att Migrationsverket och Migrationsdomstolen sätter upp sådana beviskrav, att det för den asylsökanden i princip inte finns några trovärdiga bevis att tillgå. Landinformationen, som inte utgör s k Lifos-dokumen, och som beskriver diskrimineringen av palestinierna i Libanon, vägs inte in i bedömningarna, eftersom den bedöms som otillräcklig för att utgöra grund för uppehållstillstånd.  Hur kan även Migrationsdomstolen bortse från landinformationen och det som är kända fakta, utan någon form för motivering?

Palestinierna degraderas på så vis till icke-människor, då vare sig Libanon, Sverige eller det internationella samfundet vill erkänna deras misär och bevilja asyl. De utesluts på så sätt från att kunna åtnjuta basala mänskliga rättigheter som rätten till liv, trygghet, frihet, egendom och arbete.

                                                                                                                         Helene Nilsson, Paralegal